Lev Människa... för helvete… så länge du kan!
är en dokumentär om Roy Andersson en av vår tids mest unika regissörer. Vi följer Roy
nära och okommenterat under denna kreativa process, under åren 2003-2007, i hans och
teamets arbete med långfilmen ”Du levande”. Vi försöker också svara på vem Roy Andersson
är och vad är det som driver honom att göra de filmer som han gör. Filmen belyser även Roys
filosofiska och politiska värld idag.
Pehr Arte
Mer info om Pehr Arte vs. Roy Andersson
Jag träffade Roy Andersson för första gången 1981 på hans gamla kontor på Östermalm.
Jag kommer ihåg att Roy var glad, energisk och upprymd, han hade precis köpt huset på
Sibyllegatan 24. Roy hade ett intresserat och avspänt sätt och frågade om min erfarenhet,
men även om vad jag ville bli i framtiden. Jag gick därifrån nöjd med en pirrande känsla av
att jag rörde mig framåt inom filmbranschen, som jag hade bestämt mig för att jag till varje
pris skulle komma in i. Det var inte bara jag som ville provfilma hos Roy, utan i stort sett alla
i min generation med någon sorts skådespelardröm har nog någon gång provfilmat hos
Roy Andersson.
En dag 1983 ringde Stig-Åke Nilsson upp från Studio 24 och ville att jag skulle provfilma
för en reklamfilm, No Acne/Jane Hellen. Jag fick senare rollen och denna film visades under
flera år på biografer i hela landet.
Jag började själv göra mer film och mellan åren 1985–1987 fick jag låna Roys gamla 16 mm
Arriflex kamera från andra världskriget och med den gjorde jag bl.a. en musikvideo för Niels
Jensen samt min egen kortfilm "Den eviga orsaken". Under mer än ett års tid fick jag även sitta
och klippa min film uppe hos Roy på ett riktigt 16 mm Stenbeck klippbord.
En vårdag 1988 ringde Roy och undrade om jag hade tid att komma över för att hjälpa honom.
Det visade sig att de hade producerat en film för Felix Ketchup som kunden inte var nöjd med.
Därför skulle de nu producera en ny film till ett mycket bra pris. Roy hade kläckt någon idé om
ett lantbrukarpar som står på sin egen åker och berättar om sin produktion och att de levererar
potatis till Felix. Jag och Istvan Borbas åkte ner en vecka i förväg till Skåne för att göra research
och för att hitta rätt inspelningsplats samt ett bra lantbrukar par till filmen.
Istvan och jag åkte runt i Skåne och fotograferade olika sorters åkrar. Vi fastnade för en fin grön
åker med ett korsvirkeshus i bakgrunden. Vi hade även träffat och fotat ett flertal riktiga bönder
på Lunds torghandel. Roy kom ner till Lund och fick se våra castingbilder, och ville gärna träffa
ett par som vi hittat på torget. Jag ringde omgående till dem och de trodde inte på det jag sa,
utan att någon skojade med dem. Det slutade med att om vi ville se dem så fanns de på torget i
Lund. Vi åkte dit nästa dag, och Roy fick träffa dem. När Roy hade pratat klart med dem så ville
jag informera om tider och pengar, men de trodde fortfarande inte att det var sant.
Vi åkte därefter ut till inspelningsplatsen, och i samma ögonblick som Roy klev ur bilen såg han
att det var ett spenatfält som vi hade valt. Roy tittade på oss båda och sa iskallt:
– Det här är ju palsternackor!
Istvan och jag tittade förvirrat på varandra och gick fram för att närmare inspektera våra
palsternackor. Roy gick iväg och vi följde sakta efter, båda lite uppgivna över det slarv som
uppdagats.Roy kallade på oss efter några minuter och bad oss ta fram stillbildskameran och videokameran.Han hade hittat en ny ren leråker med både en röd ladugård och ett korsvirkeshus
i bakgrunden. Vi provfilmade och agerade själva i scenen. Roy var relativt nöjd med platsen när
vi åkte därifrånoch trodde att den kanske kunde fungera. Väl inne i Lund, precis utanför Julius platthandel, såg Roy en perfekt man för rollen. Han bad mig prata med honom omgående. Jag
hann ifatt mannen, som var på väg in i en butik. Jag förklarade mitt ärende för honom som
svarade på bred skånska:
– Jag med i film? Nej du, det ska jag inte vara.
Jag kom tillbaka till bilen och Roy undrade vad han hade sagt. Jag berättade att han inte ville
varamed och Roy blev både arg och besviken. Vi satt kvar i bilen och väntade tills mannen kom
tillbakatill sin bil. Roy gick då själv fram till mannen och gjorde ett nytt försök, men svaret var
desamma.Av en slump råkade vi senare åka efter mannen med vår bil och vi märkte att han blev
mer och mer stressad, vände sig om och tittade bakåt mot oss då och då. Hans bil vinglade till
och antagligen kände han sig förföljd av påfrestande filmare från Stockholm. Vi blev också me
och mer stressade över vad vi utsatte mannen i bilen framför oss för. Till slut sa Roy högt:
– Bara stanna någonstans, för helvete!
Jag körde snabbt in till trottoarkanten. Vi andades ut allihopa, lättade. Vi tittade på varandra,
skakade våra huvuden och småskrattade över det absurda i denna situation. Efter flera samtal
med bondeparet från Lunds torghandel lyckades jag till sist övertyga dem om att vi var riktiga filmproducenter och att vi skulle göra en film för Felix Pommes Strips. Det visade sig senare att
de också i verkligheten levererade en del potatis till Felix. Denna film blev sedan en stor succé
och fick ett Guldägg 1989.
Sommaren 1991 hade jag gått i konkurs med mitt filmbolag. Jag var allmänt under isen och
hade svårt att få jobb inom filmbranschen, det var finanskris och fastighetsbubbla. Nordisk
Televison/TV4 hade precis börjat sända marksänd TV med reklamavbrott. Jag började då
jobba som produktionsledare hos Roy med en reklamfilm för Viking Line och blev sedemera
även producent. Samtidigt startades ett stort informationsprojekt med Stockholms läns landsting
som uppdragsgivare – bokprojektet ”Lyckad nedfrysning av Herr Moro”. Projektet pågick under
flera år och samtidigt ville Roy verkligen komma igång på allvar med sin nästa långfilm.
Vintern 1994 blev vi kontaktade av ett franskt produktionsbolag som ville visa Roys långfilmer
och även hans hyllade reklamfilmer nere i Paris. Det var tack vare detta retroperspektiv som fransmännen fick upp ögonen för Roy Andersson. Under 1995 och 1996 gjorde vi mycket stora produktioner för Frankrike, bl.a. tre filmer för Air France. Med dessa pengar kunde vi sedan
1996 äntligen sätta igång Roys tredje långfilm, den första på 20 år – ”Sånger från andra våningen”.
I den vevan hade jag fått barn och bildat familj med kvinnan i mitt liv, och ville gå vidare med
andra projekt. Dock har jag och Roy alltid hållit kontakten under åren som gått. När han skulle
göra sin fjärde långfilm ”Du Levande” tänkte jag att jag verkligen ville följa detta projekt under
hela processen,från skiss till den färdiga filmens premiär. Eftersom jag kände Roy så väl kunde
jag filma situationer och skeenden på ett mycket nära och avslappnat sätt. Jag kunde också vara
med vid inspelningar på ett unikt sätt och fånga scener som ingen tidigare gjort. Jag pratade med
Johan Carlsson som arbetade hos Roy som produktionsledare och som redan hade börjat filma
en del av arbetet. Vi bestämde oss då tillsammans för att göra en dokumentär om Roy Andersson.
Jag har personligen alltid fascinerats av Roys noggrannhet och mycket omständiga testprocess,
samt hans osäkerhet och tvekan inför valet av såväl scener som rollbesättning av själva scenen.
Men det som alltid fängslat mig mest är Roys tankevärld och hans politiska och filosofiska hållning,
hans obändiga rättviseperspektiv och hans kamp för den lilla människan. Det är detta som varit
mitt bränsle och min energi för att följa Roy under alla dessa år.
Pehr Arte
Stockholm, oktober 2011
Mer info om de två dokumentärerna
Pehr Artes "Lev Människa... för helvete... så länge du kan!" fokuserar på Roys politiska och
filosofiska hållning och varför han valt att göra film. Johan Carlssons "Det är en dag imorgon
också" handlar om Roys mycket speciella kreativa arbetsprocess och om teamets roll i projektet.
Filmarna Pehr Arte & Johan Carlsson påbörjade i juni 2003 en dokumentärfilm om Roy Andersson
och planerade att följa honom under hela hans arbete med sin fjärde långfilm "Du levande". De
följde denna kreativa process under fyra år fram till premiären 2007 i Cannes. När de sedan
började klippa ihop sitt material under 2008 (ett råmaterial som var över 150 timmar bestående
av intervjuer, resor, manusarbete, filmtester, möten, planering, scenbyggen, casting, inspelning, musikinspelning, ljudmix och premiären i Cannes) visade det sig att de hade olika syn på vilken
sorts film de ville göra och hur de såg att den färdiga filmen skulle se ut.
De bestämde sig därför under våren 2009 för att göra två olika filmer av detta material. De är
dock båda upphovsmän och producenter till båda versionerna. Johan Carlssons film "Det är en
dag imorgon också" behandlar ingående Roys kreativa process, hans relation till teamet och
Studio 24. Denna version visades på MoMA i New York i september 2009 samt på SVTs K-special
i maj 2010 Pehr Artes film "Lev Människa... för helvete... så länge du kan!" handlar också om Roys kreativa process, men fokuserar på vem Roy Andersson är, vad som driver honom och varför han
gör de filmer som han gör. Vi får också lära känna Roy på ett mer politiskt och filosofiskt plan.
